1.
Jag vet en blomma, skön och blid,
den fagraste bland alla.
Den fyller mig med hjärtats frid.
I all min tid
jag den vill ljuvast kalla.
2.
Den blomman är Guds helga ord,
till evig fröjd oss givet.
Det lyser opp vår mörka jord
i syd och nord
och skänker hopp i livet.
3.
Gud har av sin barmhärtighet
oss velat till sig kalla.
För Jesu skull rättfärdighet
och salighet
han bjuder åt oss alla.
4.
Han sanningen och vägen är,
han dörren är till livet.
Den som i ånger nåd begär
är honom kär
och får sig allt tillgivet.
5.
Han kallar till sig alla här,
som syndens börda trycker.
Han är för oss den broder kär
som bördan bär
och som oss vederkvicker.
6.
I sina nådemedel så
han vill sig själv oss giva,
att vi det sanna livet må
i honom få
och evigt frälsta bliva.
