1.
Låt gråten och klagan få stillna,
och sörj ej som hopp inte funnes.
De älskade, de som oss lämnat,
bereds genom döden för livet.
2.
Vad säger Guds ord som är ristat
med stenskrift i gravarnas vårdar?
De döda som vilar därunder,
de är inte döda. De sover.
3.
Det livlösa stoftet är tecknet
att människan vilar från livet.
Det kommer en dag när hon vaknar
av härlighet krönt och av ande.
4.
Guds skapelse sker i det dolda,
där väver han människan samman.
Så nyskapas livet i döden
för tider och världar som kommer.
5.
Vi sådde de livlösa kornen –
de bar på sin Skapares tanke
och grodde, blev strån på hans åker,
så ax och så fullbildat vete.
6.
Förgängelsens vinter skall ändas,
då uppstår vår kropp från de döda
och bär sin bestämmelse med sig
i liv som ej dör eller vissnar.
7.
Vi söker bland minnenas bilder
en mänska vi kände i tiden.
Vad ville hon här i sin strävan?
Vem var hon i ljuset från Kristus?
8.
När fullbordan avlöser hoppet,
då avtäckes bilden Gud skapat,
då brister det dunkel som höljde,
vi skådar de älskade dragen.
