1.
En syndig man låg sänkt i syndens dvala,
då hörde han Guds röst i själen tala,
ja, Guds ord kom: “Nu är det tid att vakna.”
Och redan brann på bergens tinnar dagen.
2.
Den sjöng Guds lov i bäckarna och träden,
men ingen sång blev hörd i mänskohjärtat,
där var det natt, dess värld var skuld och ängslan.
Då kom Guds ord och sade: “Bed till Herren.”
3.
Det finns en natt i själva morgonljuset.
O mänskonatt som ropar ut ur djupen
om nåd för den som all Guds nåd förbrutit,
om läkedom för den till döden sjuke.
4.
Då lyser fram, i själen som i ordet,
en strimma ljus, en blidhet över jorden.
Så föregår en morgonstjärna solen,
den stjärnan är Maria, Herrens moder.
5.
Hör himlens röst om glädje för allt folket!
Att Krist är född blir sant på nytt var morgon.
Hur segerrik är inte soluppgången,
ty allt blir nytt. Det gamla är förgånget.
6.
Och han som stum mött dagens födslotimma
brast ut i sång, han kunde inte tiga,
ty dagens sol var syndares Messias.
Stå upp, var ljus! Du är av nåd befriad.
