Johan Ludvig Runeberg 1856, bearb. | Melodi: Karl Johan Moring 1863.
Psalmhistoria
Textförfattare
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) föddes i Jakobstad som första barnet till Lorens Runeberg och hans hustru Anna Maria, f. Malm. Runeberg blev med tiden Finlands nationalskald och författare till nationalhymnen "Vårt land", som inleder diktsamlingen "Fänrik Ståls sägner". Runeberg skrev på svenska.
Från fyraårsåldern hade Runeberg ett ovanligt minne. Det var sommaren 1808 och vän och fiende tågade genom Jakobstad. Också Kulneff, chef för ett husarregemente, kom till staden. Sin vana trogen besökte han olika hem där. Han kom också till Runebergs, där han lär ha tagit upp den lilla Johan Ludvig och gungat honom på sitt knä. En annan gång lyfte han upp honom i en kakelugnsnisch. Så finns det också en dikt "Kulneff" i "Fänrik Ståls sägner".
Runeberg sattes i småbarnsskola hos Westmansmor, en 74-årig kvinna som höll skola i en vindskammare. Hon var en bra lärare och Runeberg höll henne ännu på äldre dagar i tacksamt minne. Senare gick Runeberg i skola i både Uleåborg och Vasa. Han var bäst i klassen. Någon plugghäst var han inte, utan hade tid för alla slags upptåg och pojkstreck. När det inte var skola var han hemma i Jakobstad.
År 1822 skrevs han in i Åbo Akademis matrikel, men då han kommit så långt var han luspank. Han verkade därför under sin studietid som informator hos olika förmögna familjer. Under hela denna tid skrev han dikter. År 1827 tog han sin examen med grekiska som huvudämne. Samma år fick han också informatorstjänst hos ärkebiskop Jacob Tengström i Pargas och träffade Fredrika, som blev hans hustru 1831.
Runeberg var verksam på många olika håll som lärare och tidningsredaktör, men den längsta tiden kom han att verka i Borgå. År 1837 utnämndes han till lektor i latin och grekiska vid gymnasiet. Den gård som nu är statens egendom i egenskap av Runebergs hem köpte han år 1852. På sommarstället Kroksnäs vistades han 31 somrar.
Runeberg var en ansedd skald. Till utmärkelserna hörde att han fick livstidsunderstöd 1 000 rubel banco årligen, vilket kejsaren beslöt år 1939. Samma år fick Runeberg Svenska Akademiens stora guldmedalj, och det gladde honom mycket. Strax före jul 1844 fick han professors titel och värdighet, vilket på den tiden var en sällsynt utmärkelse.
Vid mitten av 1800-talet var det aktuellt att åstadkomma en ny svensk psalmbok för Finland. Det fordrades en kraftansträngning för att åstadkomma en efterträdare till 1695 års psalmbok. Den psalmbok som J. O. Wallin hade varit tillskyndare till och som hade godkänts i Sverige år 1819 ville man inte ha. I februari 1854 sammanträdde en psalmbokskommitté för första gången. Utom Runeberg ingick i den Bengt Olof Lille och Lars Stenbäck. Vidare ingick landets tre biskopar i kommittén. Runeberg, Lille och Stenbäck åtog sig att var för sig utarbeta ett fullständigt förslag till ny psalmbok, men endast Runeberg kunde framlägga ett fullständigt sådant 1856.
Förslaget genomgicks och reviderades vid kommittésammanträden i februari och mars 1857. Man höll på från kl. 6 - 7 om morgonen till kl 9 - 10 på kvällen Om detta arbete säger Runeberg i ett brev till sin vän Beskow (14.12.1857) så här:
Förslaget genomgicks "rad för rad, och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes, jämkades med en sorgfällighet, som skonade varken person eller möda, Varje uttryck, som inte ansågs hålla prov, förkastades utan krus, och ett nytt antogs på förslag av än de ene, än de andre, karl den som först fick ett bättre framkläckt. Bror kan föreställa sig, vilken ansträngning ett sådant smedarbete med rimmande på fläcken och i kapp, fortsatt under mer än en månads tid, skulle kosta oss".
För psalmboksarbetet fick Runeberg en nationalgåva, ett författarhonorar på 18 000 rubel. Den gåvan var insamlad av Finlands folk, och gjorde ett djupt intryck på honom. Mindre hedrad kände han sig däremot över en teologie hedersdoktorstitel som han fick, men han infann sig ändå motvilligt till promotionen 1857.
Hur stor Runeberg än är som psalmdiktare, har hans psalmer ändå sagts stå i skuggan av hans fosterländska diktning.
Som 59-åring drabbades Runeberg av ett slaganfall. Sjukdomstiden blev lång, 14 år. Han blev förlamad i ena sidan och drabbades av afasi. Med tiden förbättrades talförmågan betydligt, och till sist kunde han också läsa själv, om än långsamt. Han dog i maj 1877.
Länk till fler webbsidor om Runeberg
Kompositör
Karl Johan Moring (1832-1868) föddes i Kalvola nordväst om Tavastehus. Trots att det veterligen inte fanns musiker tidigare i släkten blev Karl Johan musiker. Först studerade han i Helsingfors, för att senare fortsätta i konservatoriet i Leipzig. Där blev han bekant med Richard Faltin, en tysk som senare blev av mycket stor betydelse i Finlands musikhistoria genom att han kom att utföra sitt livsverk i Finland. Moring lärde Faltin svenska och Faltin undervisade i sin tur Moring i tyska.
Moring har skrivit i huvudsak körsånger och solosånger. Melodin till Himlars rymd utkom första gången 1863 i Morings egen sångsamling "Sånger och visor". Sången blev från första början en omtyckt körsång. Moring ledde själv flera körer.
Under nödåren på 1860-talet dog tusentals människor både genom hunger och olika slags epidemier. Moring dog i tyfus. Hans grav finns i Kyrkslätt.
Innehåll
Texten är en parafras (omdiktning i strofform) av Psaltaren 19. I Runebergs psalmboksförslag från 1857 ingick den i avdelningen med psaltarpsalmer i strofform. I den nuvarande psalmboken hör den till avdelningen Guds skapelse och tolkas därmed som en lovprisning av Guds skapelseverk. Psalmen har fortfarande i stort sett samma form som hos Runeberg, med undantag av att Runebergs tredje vers har utmönstrats. Men Runeberg gick utöver psaltartexten. Han införde bilden av Gud som den eviga solen och säger att Guds anletsdrag blir synliga i skapelsen. Inte heller den sista versen bygger på Psaltaren 19, utan är en omskrivning av den lovsång till Treenigheten som i kyrkan brukar avsluta läsningen av psaltarpsalmerna: ”Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.”
Den samtida kritiken mot Himlars rymd var frän. Uttrycket "stjärnemunnar", skrev man, "torde vara ett alltför floskulöst uttryck i en psalm. För övrigt är psalmen ock för litet enfaldig och populär, och har förlorat sin Davidiska klang och syftning. Under naturpoesins färgprakt har den gamla [psaltar]psalmens kärna blivit nästan alldeles undanskymd." Men det fanns också de som gillade psalmen: "Om Författaren till denna ps. icke skulle skrifwit mer än denna, så skulle dock den ensam tillförsäkra honom en plats i hymnologernas pantheon." Psalmen ansågs vara "så poetiskt skön".
Birgitta Sarelin
Referenslitteratur