1.
Gammal är kyrkan, Herrens hus,
står, medan mänskoverk faller.
Mäktiga torn har blivit grus,
klockorna ännu oss kallar,
kallar på gammal och på ung,
kallar på själ som trött och tung
längtar till evig vila.
2.
Icke ett hus på syndfull jord,
byggt utav människohänder,
sluter i sig den Gud vars ord
danade havsdjup och länder.
Själv är dock en boning, underfull,
byggde han sig på jordens mull,
redde i oss sig en boning.
3.
Vi är Guds kyrka, Herrens hus,
uppbyggt av levande stenar,
där under korsets milda ljus
dopet och tron oss förenar.
Om vi ock möttes endast två,
bygga han vill och bo ändå
hos oss med hela sitt välde.
4.
Rummet som bär vår Herres namn
bör vi dock älska och ära
som en för själen ljuvlig hamn,
ja, såsom hemmet det kära.
Härliga ting har talats där.
Himmelens rike är oss när,
då i dess portar vi träder.
5.
Här vi som barn har burits opp,
döpts invid altarrunden.
Gud var oss nära, gav oss hopp,
rik och välsignad var stunden.
Här var vår första nattvardsgång,
här har vår bön och högtidssång
med våra fäders förenats.
6.
Gud, låt oss följa klockans röst
när den till gudstjänst hörs ringa,
samlas i tro, få ordets tröst,
lovsångens offer dig bringa.
Du som har alla frågors svar,
du som skall komma, är och var,
ge oss den himmelska friden.
