Johan Ludvig Runeberg 1855, bearb. | Melodi: Burkhard Waldis 1553.
Psalmhistoria
Textförfattare
Johan Ludvig Runeberg (1804 - 1877) föddes i Jakobstad som första barnet till Lorens Runeberg och hans hustru Anna Maria, f. Malm. Runeberg blev med tiden Finlands nationalskald och författare till nationalhymnen "Vårt land", som inleder diktsamlingen "Fänrik Ståls sägner". Runeberg skrev på svenska.
Från fyraårsåldern hade Runeberg ett ovanligt minne. Det var sommaren 1808 och vän och fiende tågade genom Jakobstad. Också Kulneff, chef för ett husarregemente, kom till staden. Sin vana trogen besökte han olika hem där. Han kom också till Runebergs, där han lär ha tagit upp den lilla Johan Ludvig och gungat honom på sitt knä. En annan gång lyfte han upp honom i en kakelugnsnisch. Så finns det också en dikt "Kulneff" i "Fänrik Ståls sägner".
Runeberg sattes i småbarnsskola hos Westmansmor, en 74-årig kvinna som höll skola i en vindskammare. Hon var en bra lärare och Runeberg höll henne ännu på äldre dagar i tacksamt minne. Senare gick Runeberg i skola i både Uleåborg och Vasa. Han var bäst i klassen. Någon plugghäst var han inte, utan hade tid för alla slags upptåg och pojkstreck. När det inte var skola var han hemma i Jakobstad.
År 1822 skrevs han in i Åbo Akademis matrikel, men då han kommit så långt var han luspank. Han verkade därför under sin studietid som informator hos olika förmögna familjer. Under hela denna tid skrev han dikter. År 1827 tog han sin examen med grekiska som huvudämne. Samma år fick han också informatorstjänst hos ärkebiskop Jacob Tengström i Pargas och träffade Fredrika, som blev hans hustru 1831.
Runeberg var verksam på många olika håll som lärare och tidningsredaktör, men den längsta tiden kom han att verka i Borgå. År 1837 utnämndes han till lektor i latin och grekiska vid gymnasiet. Den gård som nu är statens egendom i egenskap av Runebergs hem köpte han år 1852. På sommarstället Kroksnäs vistades han 31 somrar.
Runeberg var en ansedd skald. Till utmärkelserna hörde att han fick livstidsunderstöd 1 000 rubel banco årligen, vilket kejsaren beslöt år 1939. Samma år fick Runeberg Svenska Akademiens stora guldmedalj, och det gladde honom mycket. Strax före jul 1844 fick han professors titel och värdighet, vilket på den tiden var en sällsynt utmärkelse.
Vid mitten av 1800-talet var det aktuellt att åstadkomma en ny svensk psalmbok för Finland. Det fordrades en kraftansträngning för att åstadkomma en efterträdare till 1695 års psalmbok. Den psalmbok som J. O. Wallin hade varit tillskyndare till och som hade godkänts i Sverige år 1819 ville man inte ha. I februari 1854 sammanträdde en psalmbokskommitté för första gången. Utom Runeberg ingick i den Bengt Olof Lille och Lars Stenbäck. Vidare ingick landets tre biskopar i kommittén. Runeberg, Lille och Stenbäck åtog sig att var för sig utarbeta ett fullständigt förslag till ny psalmbok, men endast Runeberg kunde framlägga ett fullständigt sådant 1856.
Förslaget genomgicks och reviderades vid kommittésammanträden i februari och mars 1857. Man höll på från kl. 6 - 7 om morgonen till kl 9 - 10 på kvällen Om detta arbete säger Runeberg i ett brev till sin vän Beskow (14.12.1857) så här:
Förslaget genomgicks "rad för rad, och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes, jämkades med en sorgfällighet, som skonade varken person eller möda, Varje uttryck, som inte ansågs hålla prov, förkastades utan krus, och ett nytt antogs på förslag av än de ene, än de andre, karl den som först fick ett bättre framkläckt. Bror kan föreställa sig, vilken ansträngning ett sådant smedarbete med rimmande på fläcken och i kapp, fortsatt under mer än en månads tid, skulle kosta oss".
För psalmboksarbetet fick Runeberg en nationalgåva, ett författarhonorar på 18 000 rubel. Den gåvan var insamlad av Finlands folk, och gjorde ett djupt intryck på honom. Mindre hedrad kände han sig däremot över en teologie hedersdoktorstitel som han fick, men han infann sig ändå motvilligt till promotionen 1857.
Hur stor Runeberg än är som psalmdiktare, har hans psalmer ändå sagts stå i skuggan av hans fosterländska diktning.
Som 59-åring drabbades Runeberg av ett slaganfall. Sjukdomstiden blev lång, 14 år. Han blev förlamad i ena sidan och drabbades av afasi. Med tiden förbättrades talförmågan betydligt, och till sist kunde han också läsa själv, om än långsamt. Han dog i maj 1877.
Länk till fler webbsidor om Runeberg
Kompositör
Burkhard Waldis (cirka 1490-cirka 1556) föddes i Allendorf an der Werra i Hessen. Han blev franciskanermunk i Riga och deltog i en beskickning till kejsaren och påven för att utverka hjälp mot den lutherska reformationen, när den började i Riga. Resan gjorde honom så trött på katolicismen, att han efter hemkomsten övergick till de evangeliska. Han avstod från klosterlivet, gifte sig och började försörja sig som tenngjutare. En tid satt han av politiska skäl i fängelse. När han blev frigiven kom han så småningom till Wittenberg och studerade till präst. Från 1544 verkade han som präst. Waldis var både diktare och kompositör.
I 1986 års psalmbok ingår fem melodier av Waldis.
Innehåll
Psalmen handlar om Guds Ord. Det hörde till Runebergs stil att han använde frågor när han ville understryka något. Så gör han också i denna psalm, t.ex. i vers 4:
Var ger oss världen sådan grund, / där vi vårt liv kan bygga, / som ordet ur Guds egen mun, / det eviga och trygga?
Allt vad Runeberg säger i denna psalm när han i texten prisar Guds ord omramas från första till sista versen av att Guds ord hör till oss alla. Alla har lika del i denna skatt: Guds ord är "en dyr klenod". Med ordet klenod går Runeberg tillbaka till terminologin i äldre andaktsbokslitteratur. "Clenodium" var under 1600-talet en vanlig titel på andaktsböcker som egentligen var utvidgade psalmböcker. Till det egentliga psalmspråket hör ordet klenod inte.
Birgitta Sarelin
Referenslitteratur