1.
Jag nu den säkra grunden vunnit
som håller hoppets ankar kvar.
Jag i min Frälsare den funnit,
den lades innan världen var.
När himmel och när jord förgår,
orubbligt fast den grunden står.
2.
Det finnes en som sig förbarmar
mer ömt än någon fatta kan,
en Fader som med starka armar
de vilsegångna tar sig an.
En ständigt öppen famn jag vet,
den heter Guds barmhärtighet.
3.
Guds nåd är som det djupa havet,
där all vår synd kan sänkas ner.
I Kristi grav blev allt begravet,
och ingen dom skall drabba mer.
Ty Kristi blod i evighet
förkunnar Guds barmhärtighet.
4.
När mina synder mig anklagar,
jag söker vid Guds hjärta ro.
Med allt som hopp och mod försvagar
till Kristus skyndar jag i tro.
Då når jag vad jag tryggast vet:
Guds eviga barmhärtighet.
5.
Om än till jorden ner jag tryckes
och ingen vän jag längre har,
om allt i världen undanryckes
och jag blir ensam lämnad kvar,
en enda tillflykt då jag vet,
och det är Guds barmhärtighet.
6.
Jag lämnar allt i Herrens vilja.
Han är i nåd och godhet stor,
och intet skall från honom skilja
den som åt honom sig förtror.
I väl och ve jag tror och vet:
allt vilar på barmhärtighet.
7.
På denna grund vill jag förbliva,
så länge jag i livet är.
Från den skall intet mig fördriva,
så länge jorden än mig bär.
Sist sjunger jag i evighet:
O djup av Guds barmhärtighet!
