1.
Ditt ord, o Herre, kallar oss och leder
bort från den väg som ofärd oss bereder,
då vi av fåfängt jagande tyngs ner
och syndens börda ingen frid oss ger.
2.
Du lovat att befria oss och hugna,
och skänka hjärtat frid och oron lugna,
när plågade vi söker tröst och stöd
och talar om för dig vår svåra nöd.
3.
Jag vet din vilja, hör din varning nå mig,
jag hör din röst, jag vet att du kallar på mig.
Jag ville följa kallelsen du gett,
om blott din väg jag kunde finna rätt.
4.
Men säg: Hur kan den blinda klarhet vinna,
den vilsegångna rätta vägen finna?
Hur kan den lama gripa till sin stav?
Hur kan den döda uppstå från sin grav?
5.
Jag vet att den som efter dig vill fråga
med villighet skall bära kors och plåga
och vara redo att i döden gå
för att hos dig sin segerkrona få.
6.
Men i min svaghet ängslas jag för döden,
är rädd för att bära kors och tunga öden.
För sjukdom, plåga, lidande jag flyr,
och smärta, sorg och prövningar jag skyr.
7.
Var, Jesus, vägen för den vilsegångna,
ge krafter åt den trötta, lös den fångna
och kom med liv till livlös, modlös själ
och med din sannings ljus till lögnens träl.
8.
Ryck med din kraft från djävulen hans byte.
Bryt syndens makt, tag bort mitt svåra lyte
och gör den vägen, korsets väg, mig kär
som rikedomen i din nåd mig lär.
