1.
En dunkel örtagård jag vet,
vars port jag ofta nalkas.
Den lockar med sin enslighet,
när dagen börjar svalkas.
Där inne dväljs min bäste vän,
men jag vid porten dröjer än.
2.
Jag vet ett vatten, friskt och klart;
var afton kan jag höra
det sorla djupt och underbart,
när andra ljud ej störa.
Jag kunde nå det med min hand,
men törstar än vid källans rand.
3.
Jag vet en gammal väg att gå,
när morgon åter randas.
Den leder upp mot höjder blå,
där lätt och fritt jag andas.
Från kraft till kraft den vägen bär,
men sällan, sällan går jag där.
4.
O Herre, led mig i din vård
den väg jag gått så sällan,
för in mig i din örtagård
och släck min törst i källan.
Du vet ju allt vad i mig är,
du vet ock att jag har dig kär.
