1.
Min Gud, på dig förtröstar jag,
vill aldrig från dig vika.
Hör mina böner varje dag,
låt ej det hoppet svika.
Var mild mot mig för Jesu skull
och ge mig hjälp i nöden.
Du kan ge tröst i varje sorg
och seger över döden.
2.
Allt vad jag är, har jag av dig,
allt gott som är mig givet,
och du har hållit vård om mig
alltsen du gav mig livet.
Med mildhet har du mitt försvar
från födelsen mig ägnat
och med din omsorg dag för dag
i nåd min levnad hägnat.
3.
Om jag skall nå till höga år,
låt det bli dig till ära.
Om jag skall bära gråa hår,
låt mig dem ödmjukt bära.
Du vet min tid. Om kraftlöshet
skall mig på bädden sträcka,
giv, Herre, att ej synd och brott
mitt samvete får fläcka.
4.
Min kropp är stoft och inom kort
skall jorden återfå den.
Men ovan allt som vittrar bort
bärs själen hem av nåden.
Min fot och hand kan slås i band,
men ej min tro och vilja,
men ondskan kan från mänskors nåd,
men ej från Guds, mig skilja.
5.
Det är din nåd som styrker mig
så jag kan troget vandra
din smala väg och prisa dig
och även lära andra.
Du höll min barndom i din vård,
du skyddar mödans dagar
och vaktar nog min fot för fall
när åldern mig försvagar.
6.
Allt gott som du har gjort mig här
och som du än vill visa,
det skall jag tacksamt, Herre kär,
för nya släktled prisa.
Din vishet och din tröst var god
när jag var djupt bedrövad.
Till ljus och glädje bar du mig
när jag var svårast prövad.
7.
Pris vare dig, att även nöd
och sorg jag har måst tåla.
Se, efter storm och mörker bjöd
du solen högre stråla.
Du tände så mitt släckta hopp,
gav mig förtröstans gåva.
Så bör jag nu med liv och själ
dig för min frälsning lova.
