1.
O liv, som blev tänt
i kristtrognas bröst, dig har världen ej känt.
Det ljus, som vårt jordiska öga ej tålt,
dock lever inom oss, fast skumt och fördolt.
Gud råder: allt skall under honom bli lagt
med kärlekens makt.
2.
O härliga lott:
att leva där döden sin överman fått,
där livet, som bleknat sen hjärtvärmen flytt
och vingkraften veknat, skall blomstra på nytt,
där kärleken växer som solvärmen blid
i vårfrudagstid.
3.
O ljuvliga land,
där gråten ej rinner som timglasets sand,
där rosen ej vissnar, där fågeln ej dör,
där lyckan är klar som kristall, men ej skör,
där intet skall fattas, blott sorgen som tär
och plågar oss här.
4.
O väldiga tro,
som slår över djupen din svindlande bro
och leder vår färd utmed avgrundens rand
från dödskuggans värld till de levandes land,
dröj kvar hos oss ringa; här trivs du ju bäst,
du högborne gäst.
5.
Du levande hopp,
som stiger förnyat ut dopkällan opp,
o giv mig de vingar som Anden dig gav,
att lätt jag mig svingar långt, långt bortom hav,
dit bort där Guds sol lyser evig och stark
på paradismark.
6.
O kärlek, som har
en sprudlande källa av liv för envar,
du fyller, i kraft av vår Frälsares ord,
välsignelsens kalk på hans heliga bord.
Din hälsodryck bjud oss härnere och bliv
vårt eviga liv.
7.
O kärlek, som är
det eviga livet i växlingen här,
smält om våra hjärtan i altarets glöd
och rena vårt stoft från all krankhet och död,
att glada vi känner, som eld i vårt blod,
de levandes mod.
