1.
Din klara sol, o Fader vår,
högt över ond och god uppgår,
gör luften mild och dagen ljus
och klär i fägring jordens grus.
2.
Nu vaknar här på höjd, i dal
löv, gräs och örter utan tal,
var fläck blir grön, var tuva rik
av växter, en ej annan lik.
3.
Liksom till högtid kläds var äng,
var glänta är en blomstersäng,
och härlig vaggas åkerns skörd,
av himlens varma vindar rörd.
4.
Ja, ute är nu sommartid
med jorden grön och himlen blid.
Hur är det i vår egen själ,
är sommartid i den jämväl?
5.
Har otrons kalla vinter flytt,
har hjärtat livats upp på nytt
av nådens evigt klara sol
som skiner från Guds kungastol?
6.
Ack, fattigt blommar jorden här,
hur härlig än dess fägring är,
mot mänskans själ i tro och hopp,
när livets sol för den gått opp.
7.
Den solen blid, den solen klar,
som varit, förrän världen var,
hur saligt när vår själ får se
det ljus som endast den kan ge.
8.
O Gud, som låter sommar skön
där ute stråla frisk och grön,
låt inte hellre i vårt bröst
få råda mörker, storm och höst.
9.
Då först är rätt din sommar här,
när ute sol och blomstring är
och i vårt hjärta lyser klart
den sol som icke skapad vart.
