1.
Hur härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstringsstunder.
2.
Den slutat årets arbetsdag,
den lämnar sig i ditt behag
och lägger av sin prydnad.
Nu vilar den i sabbatsfrid,
och bidar nästa arbetstid
i tålamod och lydnad.
3.
Ty du, barmhärtig år från år,
bevarar för en nyfödd vår
det frö som drivan täcker.
Det lever i sin mörka grav.
Dess täcke skall du lyfta av.
Din sol till liv det väcker.
4.
Ljus är din klädnad, Herre Gud.
I norrskensprakt och stjärneskrud
din höga rymd oss gläder.
Dig blir ej något mörker när.
Du våra fötters lykta är,
som oss i natten leder.
5.
Upplys oss, Herre, med ditt ord,
att vi på denna mörka jord
ifrån din väg ej vike.
Och led du oss, som på dig tror,
från dödens skugga, där vi bor,
till ljuset i ditt rike.
