Föregående
1.
En vandringsman är mänskan här,
på vandring blott var dag som är
till långt avlägsna länder.
Hur hon än här tycks hemma fäst,
är hon beständigt blott en gäst,
som hemåt återvänder.
2.
Hon får i all sin levnadstid
ej minsta stund, då hon i frid
kan lämna vandringsstaven.
På varje stig, på varje ort
går hon mot evighetens port,
och porten heter graven.
3.
Om jag då sitter vid min härd,
om jag i Herrens vida värld
från land till land må fara,
så är mig samma mål dock satt,
mot det jag skyndar dag och natt,
jag får ej stilla vara.
4.
Dock var jag är och vart jag far,
så vet jag att min Gud jag har
beständigt lika nära.
Han följer mig på all min stig,
han är en Fader ock för mig.
Vad kan mig då förfära?
5.
Så bottenlöst är intet hav,
att ej hans hand i djupets grav
kan mig sitt bistånd räcka.
Så bränd ej någon öken är,
att ej hans godhet växer där
och kan mig vederkvicka.
6.
Om han högt över sjö och land
flyttfågeln för från fjärran strand
till kära hemmet åter,
hur skulle jag väl bäva skyggt?
Den Gud som leder fågelns flykt,
han mig ej villas låter.
7.
Far jag än vida, följer han
som i all nöd mig hjälpa kan
och akta från att falla.
Där jag är rådlös har han råd,
där jag har brister har han nåd:
Välsignad han för alla!
8.
Gud, jag är syndig, arm och svag,
men för mig efter ditt behag.
Det är vad sist jag beder.
Varhelst min väg du stakar ut,
så styr den så, att den till slut
upp till din himmel leder.
