Föregående
1.
Ut ur mörkret, upp till ljuset,
bort från sorg till glädje stor
mig du kallar, som i suset,
du som ock i stormen bor.
Endast dina starka armar
lyfter upp min själ ur nöd.
Över mig du dig förbarmar,
Herre över liv och död.
2.
Sorger hade jag väl flera,
men din famn i nöd jag hann.
Nu min själ ej sörjer mera,
sen jag dig i mörkret fann.
Mörkret är ej mörkt, ej nöden
längre kan besegra mig,
när jag ser blott dig i döden
och i livet endast dig.
3.
Pröva mig, och jag skall prisa
nåden och välsignelsen,
och din kärleks höga visa
sjunger jag i skymningen,
ty jag vet att natten bara
bådar morgon som skall gry
och att solens strålar klara
en gång bryter mörknad sky.
4.
Som en blind din hand jag fattar
när min väg jag ej kan se,
vandrar lugn och övernattar
där du vill mig trygghet ge,
ty jag vet, när morgon bräcker,
skall din mening jag förstå,
fastän mörker vägen täcker
och jag nu som blind får gå.
5.
Mörkret, sorgen, synden, döden
fruktar jag med dig ej mer,
ty jag vet att mig i nöden
som en far sitt barn du ser:
Ordet har jag, dina händer
räcker mig din käpp och stav,
och min morgonsol du tänder,
du som mina sorger gav.
