Föregående
1.
När allt omkring mig vilar,
till dig min ande ilar,
o Gud, och lovar dig.
När dagens larm försvinner
och jag mig ensam finner,
är du, barmhärtige, hos mig.
2.
När mörker jorden höljer
och all dess prakt fördöljer,
jag till ditt rike ser.
Jag ser det kring de dina
av nåd och sanning skina
uti ett ljus som ej går ner.
3.
Det ljuset hos mig bliver,
då natten mig omgiver,
därvid jag somnar in.
Därvid jag vaknar åter,
så länge du mig låter
här fostras att bli evigt din.
4.
Låt mig din nåd ej sakna,
tills jag en gång får vakna,
där själv du solen är,
där jag på dig blott aktar,
ditt anlete betraktar
och får dig ständigt vara när.
