Johan Ludvig Runeberg 1855, bearb. | Melodi: Rudolf Lagi 1867.
Psalmhistoria
Textförfattare
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) föddes i Jakobstad som första barnet till Lorens Runeberg och hans hustru Anna Maria, f. Malm. Runeberg blev med tiden Finlands nationalskald och författare till nationalhymnen "Vårt land", som inleder diktsamlingen "Fänrik Ståls sägner". Runeberg skrev på svenska.
Från fyraårsåldern hade Runeberg ett ovanligt minne. Det var sommaren 1808 och vän och fiende tågade genom Jakobstad. Också Kulneff, chef för ett husarregemente, kom till staden. Sin vana trogen besökte han olika hem där. Han kom också till Runebergs, där han lär ha tagit upp den lilla Johan Ludvig och gungat honom på sitt knä. En annan gång lyfte han upp honom i en kakelugnsnisch. Så finns det också en dikt "Kulneff" i "Fänrik Ståls sägner".
Runeberg sattes i småbarnsskola hos Westmansmor, en 74-årig kvinna som höll skola i en vindskammare. Hon var en bra lärare och Runeberg höll henne ännu på äldre dagar i tacksamt minne. Senare gick Runeberg i skola i både Uleåborg och Vasa. Han var bäst i klassen. Någon plugghäst var han inte, utan hade tid för alla slags upptåg och pojkstreck. När det inte var skola var han hemma i Jakobstad.
År 1822 skrevs han in i Åbo Akademis matrikel, men då han kommit så långt var han luspank. Han verkade därför under sin studietid som informator hos olika förmögna familjer. Under hela denna tid skrev han dikter. År 1827 tog han sin examen med grekiska som huvudämne. Samma år fick han också informatorstjänst hos ärkebiskop Jacob Tengström i Pargas och träffade Fredrika, som blev hans hustru 1831.
Runeberg var verksam på många olika håll som lärare och tidningsredaktör, men den längsta tiden kom han att verka i Borgå. År 1837 utnämndes han till lektor i latin och grekiska vid gymnasiet. Den gård som nu är statens egendom i egenskap av Runebergs hem köpte han år 1852. På sommarstället Kroksnäs vistades han 31 somrar.
Runeberg var en ansedd skald. Till utmärkelserna hörde att han fick livstidsunderstöd 1 000 rubel banco årligen, vilket kejsaren beslöt år 1939. Samma år fick Runeberg Svenska Akademiens stora guldmedalj, och det gladde honom mycket. Strax före jul 1844 fick han professors titel och värdighet, vilket på den tiden var en sällsynt utmärkelse.
Vid mitten av 1800-talet var det aktuellt att åstadkomma en ny svensk psalmbok för Finland. Det fordrades en kraftansträngning för att åstadkomma en efterträdare till 1695 års psalmbok. Den psalmbok som J. O. Wallin hade varit tillskyndare till och som hade godkänts i Sverige år 1819 ville man inte ha. I februari 1854 sammanträdde en psalmbokskommitté för första gången. Utom Runeberg ingick i den Bengt Olof Lille och Lars Stenbäck. Vidare ingick landets tre biskopar i kommittén. Runeberg, Lille och Stenbäck åtog sig att var för sig utarbeta ett fullständigt förslag till ny psalmbok, men endast Runeberg kunde framlägga ett fullständigt sådant 1856.
Förslaget genomgicks och reviderades vid kommittésammanträden i februari och mars 1857. Man höll på från kl. 6 - 7 om morgonen till kl 9 - 10 på kvällen Om detta arbete säger Runeberg i ett brev till sin vän Beskow (14.12.1857) så här:
Förslaget genomgicks "rad för rad, och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes, jämkades med en sorgfällighet, som skonade varken person eller möda, Varje uttryck, som inte ansågs hålla prov, förkastades utan krus, och ett nytt antogs på förslag av än de ene, än de andre, karl den som först fick ett bättre framkläckt. Bror kan föreställa sig, vilken ansträngning ett sådant smedarbete med rimmande på fläcken och i kapp, fortsatt under mer än en månads tid, skulle kosta oss".
För psalmboksarbetet fick Runeberg en nationalgåva, ett författarhonorar på 18 000 rubel. Den gåvan var insamlad av Finlands folk, och gjorde ett djupt intryck på honom. Mindre hedrad kände han sig däremot över en teologie hedersdoktorstitel som han fick, men han infann sig ändå motvilligt till promotionen 1857.
Hur stor Runeberg än är som psalmdiktare, har hans psalmer ändå sagts stå i skuggan av hans fosterländska diktning.
Som 59-åring drabbades Runeberg av ett slaganfall. Sjukdomstiden blev lång, 14 år. Han blev förlamad i ena sidan och drabbades av afasi. Med tiden förbättrades talförmågan betydligt, och till sist kunde han också läsa själv, om än långsamt. Han dog i maj 1877.
Länk till fler webbsidor om Runeberg
Kompositör
Rudolf Lagi (1823-1868) föddes i Kuopio. Violinen var ända från barndomen hans favoritinstrument. Medan han studerade språk vid Helsingfors universitet spelade han sålunda också i orkester. Lagi kom också att i sitt livsverk få syssla både med språk och musik.
År 1845 flyttade han till Kuopio som lärare i tyska och i sång vid gymnasiet. Fem år senare gick färden till Stockholm, där han utbildade sig till organist. År 1851 valdes Lagi till organist i Nikolaikyrkan (nuvarande domkyrkan) i Helsingfors. Den tjänsten räknades den tiden som landets viktigaste organisttjänst.
Vid sidan av organisttjänsten arbetade Lagi i psalmbokskommittén som sakkunnig. Han komponerade under den tiden många psalmmelodier. I den finlandssvenska psalmboken sjungs åtta melodier av Lagi till elva olika texter.
En olycka sommaren 1864, då Lagi miste sin hustru och dotter, försatte honom i så djup sorg, att han fick en dålig hälsa. Han dog i december 1868, mitt i ett skapande arbete. Han hann få sin enstämmiga koralbok färdig, men den flerstämmiga måste slutföras och utges av Richard Faltin, som också efterträdde Lagi i organisttjänsten i Nikolaikyrkan.
Innehåll
Psalmen handlar om bön. Och Runeberg glömmer inte heller tackbönen: att tacka Gud för allt gott. Texten säger också att barnen växer för evigheten, att barnets liv ligger i Guds goda fadershand.
Runeberg skrev psalmen för barn. Det visar t.ex. hans kommentar till en ändring av Lars Stenbäck, när Stenbäck ville bearbeta texten. Stenbäck hade i sitt förslag skrivit: "Tack för allt godt, som du städs mig ger" i stället för Runebergs "Tack för allt godt, du mig ständigt ger". Stenbäck gjorde det i språkvårdande syfte. Han ville införa det relativa pronominet som och sätta ut bisatsinledaren, och då förlorade han en stavelse, vilket gjorde att ständigt blev städs. Det är denna följdeffekt som Runeberg kritiserade med orden: "Liksom barnen skulle säga städs." Det visar att Runeberg verkligen ville att psalmen skulle vara "barnslig"; han hade uttryckligen tänkt på målgruppen. Men nuförtiden säger ju barnen inte ens ständigt.
Birgitta Sarelin
Referenslitteratur
Föregående
